ny berättelse

Vandring

 

En dag inträder tiden efter katastrofen, oändligt annorlunda än mitt i. En tid som är såväl lättare som svårare. Mitt i krisen finns inga alternativ, då måste du bortse från alla dina rädslor och göra vad du aldrig annars skulle göra, för att situationen kräver det. Men nu, ohyggliga bilder rasar över en, skräcken tar sin plats.

Detta tänkte Emil där han satt på bussen mellan Stockholm och Kalmar. Emil, en medelålders man, tar fram sin laptop och börjar anteckna.

 

Min inre gestalt i krisen var lätt som fladdrande löv i höstvinden. Varje cell vibrerade, det dunkade i händerna och öppnad forsade allt igenom kropp och själ i en ung gestalt. Jag var djärv men ordlös, endast kroppen visste vad den skulle göra och det gjorde den. Nu skär smärtan rakt genom märg och ben. Nu trasas allt sönder. Måste samla ihop min gamla utspridda gestalt.

 

En rysning for genom kroppen och han grep datorn hårt i sina darrande händer. Oroligt tittade han sig omkring. En äldre dam vände ansiktet mot honom med en frågande blick innan hon snabbt tittade bort igen. Själv slog han ner blicken och började intensivt hamra ner ord i sitt worddokument.

 

Vad var det som hände, vad var det som skedde när Gabriella hans ganska vuxna dotter valt att nästan svälta ihjäl sig, rasat samman och vårdades på sjukhus? Vad kan jag göra? Hur kan jag hjälpa? Han hade åkt upp för att träffa henne på sjukhuset, trots sin obehärskade skräck för sjukhus och instängdhet. Han hade inte vetat vad han skulle säga, endast gråtande omfamnat henne. Att du ändå trots allt lever. Hon gav mig ett svagt blekt leende. Hur länge vi satt så där vet jag inte.

Var befinner du dig älskade dotter? Var? Vad behöver du? Vad kan jag bidra med?

 

Ännu en gång började han vrida sig oroligt. Han tittade sig snabbt omkring och tog fram en Lokaflaska ur packníngen och drack. Han var alldeles torr i munnen trots drickan. Nervöst plockade han med fingarna på fleecetröjan. Tankarna virvlade mellan dottern, jobbet, problemen med att entusiasmera de diagnosticerade barnen för svenskan och samhällskunskapen och så situationen just nu.  Han sprang fram till chauffören och bad honom stanna vid närmaste hållplats.

-         jag, jag har glömt något viktigt, snälla stanna.

-         Ja,ja det blir vid Verkebäcksviken då, ovanför…

-         Ok

Emil återvände till sin plats och började plocka ihop sin packning. Det tog inte lång stund innan bussen saktade ner och stannade.  Han klev av bussen och vandrade nerför backen till Verkebäcksviken.

Han tänkte att det här blir en bra plats att samla ihop sig själv och sina tankar tillräckligt för att kunna komma vidare och senare förhoppningsvis kunna stötta Gabriella. Många gånger hade han beundrat utsikten över viken, böjen med de tätt liggande husen alldeles intill vattnet och sjön som bredde ut sig bortåt. Säkert ett gammalt industrisamhälle vad byggnaderna berättade.

Väl nere i viken stannade han till inför en gammal risig träkåk. Det satt en lite tottig man uppflugen på ett utstickande undertak och hamrade.

-         Ursäkta att jag stör, men…

-         Stör inte så farligt än, jag har renoverat det här huset de senaste tjugo åren så några ord hinner jag väl med. Om ni inte stör. Många som bor här stör…

-         Jag undrade bara om det finns nåt fik här eller matställe?

-         Trodde du det? Här i november, jo., jo…

-         Ursäkta då

-         Ursäkta hit och dit, visste han att tredje huset bortanför är till salu, kan det vara nåt?

Mannen hoppade ner från taket, slängde några verktyg intill trappan och drog med sig Emil längs gatan. Där låg mycket riktigt ett rappat hus med tillsaluskylt på framsidan. Huset såg ut att ha varit vackert för kanske fyrtio, femtio år sedan. Nu var det stora sprickor i rappningen, fuktfläckar på väggarna och hål i taket. Det märkliga var att endast en meter bakom huset låg en järnvägslinje med alldeles fungerande järnvägsräls. Hade huset hört till järnvägen en gång?

Mannen pratade på men Emil var i egna tankar, han uppfattade bara ett ständigt mummel, innan några ord nådde fram.

-         …Spanien blir säkert bra…

-         jaså, ursäkta men adjö då

Emil gick därifrån, medan mannen stod kvar och skakade på huvudet. Emil ställde sina steg i riktning mot vattnet. Husen låg tätt nära vattnet, så det var inte lätt att komma fram. Till sist gick han förbi en plastbåt och slog sig ner på en sten. Han tittade ut över viken men satt inte kvar länge utan reste sig och kliade sig oroligt i håret. Det var något som fattades, något han inte fick fatt i, platser och människor som inte syntes.

Det här var trots allt inte rätt ställe för honom. Trots skönheten sedd ovanifrån var platsen trång och instängd.

Emil vandrade upp till stora vägen igen och ställde sig att lifta. Han fick stå en bra stund och vänta medan bilarna passerade förbi. En stor blå Volvo svängde in och stannade. Bilen var full med romer.

-         Behöver du hjälp?

-         Nja, jag ska söderut…

-         Tyvärr fullt…

De for vidare. Bil efter bil for förbi, innan en Toyotacombi till sist stannade. En trådsmal blonderad kvinna satt i förarsätet. Hon frågade med vida gester vad han behövde hjälp med. Emil pekade söderut, sa ”Kalmar” och klev in i bilen. Deras konversation var mycket knagglig, varför det mest av resan flöt fram under tystnad.

Väl framme i Kalmar tackade han för skjutsen, räckte över en sedel som kvinnan inte tog emot. Han promenerade därefter ner till Hamncaféet och intog en stor sillmacka med kaffe. I lugnet på caféet beslutade han sig för att åka över till Öland, där han bott två år i sin ungdom. Det var till Alvaret och gravfälten han behövde komma, alltså gick han till stationen och letade upp en buss som skulle söderut på ön, en gul buss med numret 103.

Det visade sig att han fick byta till en liten blågrå minibuss i Mörbylånga och den körde inte längre än till Grönhögen i söder. Efter en lång stunds funderande bestämde han sig för att åka med till Grönhögen och gå därifrån till Ottenby gravfält, för av någon anledning kom han på att det var dit han skulle ta sig. Bussfärden tyckte han var rätt skön, de enda passagerarna var han självoch två ungdomar längst bak i bussen. Detta var speciellt skönt eftersom han då och då fick sura uppstötningar av sillsmörgåsen.

Uppe på landsvägen mot Ottenby märkte Emil att han inte hade någon mössa med sig. Den fräna hårda sydvästvinden kylde av hans högeröra och ena ögat började rinna.  Han lutade kroppen något framåt och strävade steg för steg mot Ottenby.

Nedkyld i ansiktet och med händerna djupt ner i jackfickorna kom han till sist fram till gravfältet. Där klev han upp på en trästätta, stannade högst upp och spejade ut över fältet. Blicken stannade inför en stor tydlig gravsten i väster nära landborgskanten, ett verkligt siktmärke. Han stegade målmedvetet i riktning mot stenen. Väl framme stod han länge alldeles stilla och betraktade stenen som visat sig vara ganska liten och oansenlig på nära håll. Han sa för sig själv.

-         Dom måste haft goda kunskaper om perspektiv och arkitektur dom som ställde upp den här stenen så att den växte inför ögonen på betraktaren.

 Emil gick runt stenen och kände på den från flera håll innan han vände blicken söderut och valde en hålväg i riktning mot de kvinnliga gravarna där. Längs den slingrande hålvägen hade tusentals fötter och klövar satt sina spår under tusentals år. Gräset var överraskande grönt trots novemberdagen, ändå syntes stigen tydligt och var lätt att följa.

Emil stannade till vid en av groparna i marken som avslöjade att gravplundrare varit framme och girigt skändat dessa gamla gravar i syfte att skaffa sig snabba rikedomar. Var det guld och silverskatter som försvann från sin boplats?

Emil stod en lång stund tvekande, så följde han sin intuition och vek av från hålvägen och tog sikte på några andra stenar i söder. Han gick nu mycket långsamt, närmast trevande, innan han satte sig ned med korslagda ben och rak i ryggen. Länge satt han och blundade, med en stark uppmärksamhet i kroppen. Han påminde om en indian, en indian som väntade på något

Plats efter plats besökte Emil där han satt. Dottern, sjukhuset, lärarrum och klassrum, elever, barndomens skräckupplevelse av ett sjukhus, moderns död, resan, datorskrivandet, Verkebäcksviken, hamncaféet, bussarna, blåsten och Ottenby gravfält. Hans egen gestalt i allt detta.

Efter en stund sänkte han huvudet och händerna mot marken. Han höll händerna länge mot marken intill sig, drog med fingrarna i gräset, innan han lät dem bilda en skål framför sig som han drog intill kroppen.

Återhämtan, hämta åter, att hämta hem något förlorat eller splittrat, få tillbaka något väsentligt, att samla ihop sina utspridda jag.

Efter ännu en lång stund, höjde han händerna emot himlen och drog dem därefter intill sig. Sträckte ut händerna i olika riktningar för att dra dem intill sig igen, om och om igen, om och om igen.

Nu reste han sig i hela sin längd, tog med  händerna som om han gröpte ur mage och överkropp, höjde händerna och slungade dem ifrån sig medan han ropade:

-    Sorg, lämna mig!

Han upprepade handlingen.

-         Rädsla, lämna mig! Liv åter vänd.

Emil satte sig ned, en lång tystnad och stillhet följde. Han satt länge på detta vis.

En havsörn bredde ut sina vingar, med de långa fingrarna utsträckta cirklade den ovanför honom innan den flög ut över sjön.

Med ens reste han sig upp.

-         Så är det. Jag kan bara börja där jag befinner mig och det kan vara på samma sätt för andra människor.

Emil vandrade långsamt i samklang med landskapet tillbaka över gravfältet. När han passerat stättan och stod på den lilla grus- och gräsparkeringen tog han fram sin mobil och knackade in ett nummer.

-         Hej Gabriella… skönt att höra din röst…

- - -

Inför döden

 

Han står och spejar ut genom fönstret, ner emot gräsmattan och viken alldeles bortom gräset. Hon sitter där nere och samtalar med en kompis. På avstånd ser hon liten, närmast spröd ut, hon som är så full av liv, kraft och obändig styrka.

Hon sitter och kurar med benen uppskjutna och knäna tätt intill kroppen. Skuldran är vit och bar, det är ännu tidig vår. Leende i hans betraktande öga.

Han sätter sig vid bordet och skrivmaskinen men låter händerna ligga och vila emot bordskanten. Han bryr sig inte om att följa sin första impuls att skriva berättelsen om henne. Istället sitter han och småler med ett drömmande drag i ögonvrån. Därinne sitter hon, en liten fågel som burrar ihop sig i ett bo, en fågel som växer till en jaktfalk där hon flyger högt emot bergen. Han önskar vara trädet hon frivilligt slår sig ned i efter lyckad flykt.

Tillsammans tar dom en taxi till sjukhuset. Väl framme i Huddinge är hennes pappa redan död. Hon smeker lätt sin pappas hand, håller för att värma. Rör vid hans kind.

Han är död men det är inte skrämmande.

Han är död och rummet fylls av en stor stillhet.

Stilla står vi 

stilla inför döden

stilla är vi

inför döden

Varje ord blir en varsam viskning, som ville dom inte störa döden, inte störa pappan, hennes pappa. Hon rör vid hans hand så självklart, mellan dom vandrar en stor kärlek. Hennes pappa.

Han är död, ändå inget lik. Han finns med och fyller rummet med sin närvaro. Rummet är alldeles stilla. Den unge mannen håller om sin unga kvinna. Hon håller i sin pappas hand.

In kommer systern och hennes man. Tyst tar systrarna varandras händer och vänder sig emot pappan. Han omgiven av sina närmaste, systrarnas händer håller pappans händer. Deras unga män alldeles intill söker sina kvinnor med varsamma händer. Dom rör sig sakta, bibehåller beröringen och obemärkt bildas en ring kring den döde. En stilla ring som omsluter dom alla, blev bara till.

En stor stillhet.

Den unga kvinnan går till fotändan av sängen, lyfter fram sin pappas fot och vickar på hans tå. Hon berättar att dom gjorde så som barn..

-         Vi tar med honom hem. Här kan han inte ligga.

Ett litet fniss framträder i rösten. Man kan väl inte lämna sin älskade pappa ensam i döden.

Ett leende sprider sig i rummet.

Döden är inte farlig.

Döden är djupaste allvar och ett befriande fniss.

 - - -

Den lille mannen

 Vännerna förberedde hans sextio års dag. En lagom stor fest, som han var väl informerad om och säkert skulle uppskatta. Hustrun höll i trådarna.

På väg genom parken intill uppfarten emot universitetsområdet gick han i sina egna tankar. Hinna skriva ansökningshandlingarna om analys av frihetsbegreppet behandlat med Rand, Kierkegaard och Buber som horisont. En förbannat grannlaga uppgift 2007 när den globala huvudtrenden är likriktning, allt underordnas varuproduktionen och den borgerliga svenska regeringen talar om frihet samtidigt som man inför kontroll och politikerstyre i ett rasande tempo. Studenterna kräver mycket tid, snabba och suveräna som de är på att finna svar på frågor men analfabeter när det handlar om att tänka och värdera självständigt. Frihet, denna svåra frihet. Vad har den med Deleuze och förnimmelsen att göra? Vem hinner fördjupa sina kunskaper, vem hinner undersöka det vi inte vet? Mötet med rektorn om femton minuter, vad...hände…

Han snubblade till, fäktade med armarna i vädret och stelnade därefter till med sina långa armar hängande utmed sidorna. Han stod helt stilla en lång stund. En gigantisk baby som tar sina första steg.

Tomt. Fötterna fick inget riktigt grepp. Helvete, vad hände? En stroke? Han visste det så väl, snubblar och är borta för en stund. Men…

Framför honom stod en liten pojke, fem sex år gammal, betraktande med stora, förvånade, mörkblå ögon. Pojken sträckte sina händer upp emot mannen som tittade blankt liksom igenom honom.

Pojken tog ned sina framsträckta armar men stod kvar där han stod. Det var något slående bekant över pojken.

En melodislinga skar genom luften, Jelly Roll Morton. Mannen skakade förundersamt på huvudet. Pojken visslade samma melodi och log ett finurligt leende. En ung kvinna klev fram och ryckte mannen i ärmen.

-          Doktor Rigel, eran mobil ringer.

Mannen tittade upp för ett ögonblick, men satte sig sedan ner på marken och tittade rakt framför sig.

-          Doktor Rigel, hur mår ni? Är allting som det ska?

Fler unga människor samlades kring mannen, undrande vad som hänt med deras lärare.

Den lille pojken sträckte nu fram sin vänstra hand och hans fingertoppar rörde vid mannens hand.

-          vem är du? Känner jag dig?

-          Det hoppas jag. Du kommer snart på det.

Mannen satt alldeles stilla med rynkade ögonbryn, omgiven av en stor samling människor. De pratade, frågade och undrade, men han hörde dem inte.

Pojken drog på sig en ljusblå v-ringad tröja. Mannen reagerade genast.

-          Den tröjan har jag sett förut.

-          Självklart, svarade pojken, minns du inte?

-          Jag vet inte, kanske, men det känns som för mycket länge sen.

-          Det var länge sen.

Det blev alldeles tyst mellan dem. Pojken log ännu en gång och drog varsamt mannen i ärmen. Mannen lät armen falla.

-          mormor gav mig tröjan. Minns du inte? Jag ville visa tröjan som mormor köpt i Paris. Ingen trodde mig.

-          Men det känner jag igen. Jag har hört det här förut.

-          Det är självklart.

Pojken drog av sig tröjan och stod nu hoppande jämfota iklädd en rödrutig skjorta.

Mannen drog efterandan.

-          Det här är inte klokt, undslapp det honom.

-          Det är inte så farligt.

-          Vad vet du om det?

Pojken stannade upp. Tog en apelsin och gick in i ett mindre eternitbeklätt hus. En äldre kvinna öppnande dörren och välkomnade honom in. Han fortsatte genom huset till ett litet rum innanför köket. Där låg en annan äldre, blek, kvinna nedbäddad i sängen. Pojken sträckte fram apelsinen och ett leende spreds över kvinnans tunna läppar. Döden tog tillfälligt halt utanför sjukrummets dörr.

-          God helg, sa pojken, innan han lämnade rummet.

Mannen vred plågsamt sitt ansikte och gömde sig i sina händer.

-          Det kan inte vara sant.

-          Varför inte det?

-          Det här hände för länge sen, nästan skrek han.

Pojken grep mannens stora hand och drog honom med sig till busshållplatsen alldeles intill. Mannen följde viljelöst med. En buss närmade sig.

-          Får jag följa med till stan idag?

-          Ok, då, svarade mannen. Nästan uppgivet.

De satte sig bredvid varandra. Mannen stirrande i tok medan pojkens blick for fram och tillbaka mellan människorna. Han fullständigt slöks upp av vad hans ögon upptäckte.

Från det ena ansiktet till det andra, unga, gamla, vackra, fula, ängsliga och djärva.

-          Den flickan med flätor har så sorgsna ögon. Vad var det som hände, i morse vid frukosten eller i går natt eller kväll, eller är hon alltid ledsen? Varför? Farbrorn med mustasch ser så arg ut kring munnen, t.o.m. när han skrattar. Har nån varit elak mot honom?

Mannen bredvid reagerade med ett litet ryck i kroppen.

-          Har du alltid undrat vem som finns bakom ansiktsuttrycken? Vad dom tänker, vad dom drömmer, vad dom vill?

-          Vet inte…kanske, i alla fall gör jag det nu.

-          Det är någonting du ska visa mig, eller hur?

-          Ja, men allra helst kan vi visa varandra.

Båda två tystnade. Pojkens ögon fortsatte att söka människornas ansikten. Mannen följde långsamt hans blick. Ett svagt leende spred sig från läpparna till ögonen. Så letade han fram mobilen och slog ett nummer.

-          Hej det är jag. Var inte orolig men det har hänt något som tvingar mig att ändra mina planer. Jag kan inte komma hem på några dagar, det är något jag måste göra och klara ut först. Om jag inte…nej, nej, ta det lugnt, jag har inte mist förståndet, men kanske hinner jag inte tillbaka förrän efter min födelsedag. Genomför gärna festen och jag lovar att jag snart är tillbaka igen. Nej, gör ingenting, lita på att jag gör vad jag behöver. Sen kan vi mötas igen. Du och jag. Vi ses. Kram.

Han tryckte snabbt av samtalet. Det ringde genast igen, men även detta samtal tryckte han bort och stängde av mobilen. Han vände sig emot pojken, som var uppslukad av en kvinnas vackra mångrynkiga ansikte, tog pojkens händer i sina och kramade dem ömt.

-          Jag följer gärna med dig. Visa mig vägen emot vår framtid.