utdrag ur När natten är som mörkast

 

Telefonsignalen

 

-Det ringer! Är det ingen som svarar?!

Rolf såg helt förvirrad ut. Han var blek som ett lik och adamsäpplet åkte jo-jo hela tiden. Blicken irrade runt i rummet tills den stannade på den vita telefonen på skrivbordet. Med en stel rörelse tog han luren.

-Hallå...hallå...är det ingen där? Jag förstår inte...det ringde...varför svarar ingen... hallå! Vad håller alla på med? Detta  är  inte klokt.

Han ryckte till sig några papper från skrivbordet, bläddrade planlöst och lade dem tillbaka, för att börja gå fram och tillbaka mellan skrivbordet och bokhyllan intill dörren. Pappa grät där han hängde i sitt rep. Tänkte alla bryta samman på en gång? Vad skulle jag göra med dem?

-Hur är det med dig, Rolf? Hur känner du dig?

-Det är bra, bara bra med mig...jag kom bara på...jag hade alldeles glömt en viktig sak. Jag har en kurs på måndag, konceptet har jag klart, men flera detaljer måste finjusteras. Jag kan inte stanna här, måste definitivt åka senast i morgon. Det hade jag alldeles glömt. Jag har sista ansvaret för att uppläggningen håller. Det är en matnyttig kurs som fokuserar de resurssvagas behovsstruktur. En forskare hävdar att dom kan bli en dynamisk faktor i företagens expansion. Du har kanske svårt att förstå det, men kursen är av avgörande betydelse för mig, här kan jag få utlopp för mina ambitioner, men dessutom handlar det om att försvara en uppnådd position. Ingenting får fallera, ingenting....Vi måste genast lösa problemet med pappa. På psykiatriska talade dom mest om sina egna problem, överhopade med unga människors panikångest och gamlas ålderstrauman. Dom varnade för lång väntan vid akuten och föreslog faktiskt mentalsjukhus. Det är just vad han skulle behöva, sitta bland dårar och nicka. Här gäller det att tänka konstruktivt...jag undrar om Roger bor kvar i Halmstad? Han arbetade på ett privat vilohem utanför Knäred, gott renommé, kostar en del, men det kan det vara värt om dom är diskreta. Vad var det han hette, Roger? Hag - nånting...Hagström...nej, Hagestam var det...

Rolf slog i telefonkatalogen.

En telefonsignal  skar genom luften.

-Det ringer! Det ringer!

Den lille pojken Tage rusade från matbordet och sprang på sin pappa i jakten på telefonen. En ny signal. De trasslade in sig i varandra i sin iver att hinna först fram. Tage fick tag i luren.

-Hallå, vad har hänt? Hallå...vem är det jag talar med?...jaha...jaså, i så fall.. ett ögonblick, så kommer han här.

Tage lämnade över  telefonen till sin pappa med kommentaren.

-Lugn Pappa, det var bara från ditt jobb.

Fadern andades ut och tog över samtalet. Det var ett snabbt avklarat samtal, mindre än en minut. De satte sig  till bords igen.

-Ska du inte ha lite senap, Tage?

Han räckte över senapsglaset  och pojken bredde senap på  fläsket och rotmosen.

-Pappa, jag kan ta disken, dom vill säkert att du kommer ner så fort du kan.

-Ja, det var basen,  Evert, som behövde ett handtag...tack ska du ha, pojken min. Vad skulle jag göra utan dig, nu när mamma är sjuk?

Han klappade  pojken över håret.

-Pappa, när kommer mamma att bli bra?

-Ingen kan svara på det, men visst blir hon bra…visst blir hon bra…

-Det var mitt fel att hon blev sjuk.

-Vad säger du pojk?! Dumheter, sånt  kan ingen människa hjälpa.

-Jo, det var mitt fel. Jag har varit  dum och inte gjort som mamma sagt åt mig och då blir hon sjuk.

-Säg aldrig så, det är rena tokerierna. Ingen människa ansvarar över sjukdomar. Säg inte så, aldrig mer!

Då var telefonsignalen där igen.

-Det ringer! År det ingen som svarar?!

En medelålders man kom springande med svettpärlor rinnande nerför tinningarna. Han viftade med en bok och hade samma jagade blick som pojken haft tidigare.

-Det ringer! Skynda!

Som en gungande kamel forsade han fram till telefonen och ryckte den häftigt till sig.

-Hallå!? Är det du Rolf? Va?...jaså...nej...nej, det ska vi verkligen inte ha...tack då.

Missnöjt slängde han ifrån sig luren. Han stod och blängde på den, som om den hade lurat honom. Samtidigt muttrade han irriterat.

-Ringa om sånt på kvällen...

Så sträckte han sig efter telefonen igen, lät handen falla, lyfte den ännu en gång innan han tog upp luren. Han lyssnade och lade pekfingret på petmojen. Han lyssnade igen och lade sedan tillbaka telefonen. Med hastiga, småspringande steg tog han sig genom huset till stora salen på framsidan. Där ställde han sig framför ett fönster och kisade ut mot gården. Det kan inte ha varit mycket han kunde se, för det var höst och mörkt ute. En och annan billykta  flämtade på vägen utanför, annars var det tyst, mörkt och stilla, ovanligt stilla för att vara på västkusten. En doft av lätt nervositet spreds kring hans kropp.

Han vankade av och an framför fönstret. Ställde sig på tå för att bli ännu längre än han redan var. Då och då stannade han till och rättade till en blomkruka eller en av lerskulpturerna på fönsterbrädan. Men strax var han tillbaka till sin oändliga vandring inför fönstret. Plötsligt höjde han högerhanden i en hoppfull gest och stod kvar i den posen några sekunder, innan handen föll tillbaka, ackompanjerad av en tung suck. Sekunder och minuter tickade fram och stegen blev snabbare och nervösare för var gång fönstret passerades.

-Varför kommer han inte? Han vet så väl vad jag har sagt till honom. Jag förstår verkligen inte det här.

Han talade för sig själv och frågade inte efter lyssnare, samtidigt fortsatte han sin bevakande vandring av fönstret.

-Det här stämmer inte...jag måste göra nånting...

Han vände sig  inåt huset och ropade.

-Brita! Brita, var är du? Brita!

Hon ropade tillbaka från ett annat rum.

-Tage oroa dig inte nu. Oroa dig inte för Rolf.

Han skakade på huvudet, men kroppen sa något annat.

-Jag är inte orolig...jag bara undrar, skulle han inte vara hemma nu?

-Snälla Tage, det dröjer säkert en halvtimma innan han kommer. Vi sa tio och då kommer han inte före tio. Han är fjorton år och klarar att ta vara på sig själv.

-Javisst, det är inte frågan om det. Självklart litar jag fullständigt på Rolf. Jag bara undrade vilken tid han skulle vara hemma.

Brita kom fram och smekte honom över kinden.

-Jag vet...oroa dig inte, så är han här innan du hinner blinka.

Brita drog till sig korsordstidningen Nötknäpparen på vägen förbi chiffonjén, innan hon försvann ut igen. Tage återvände till  sitt fönster och följde intensivt en billyktas färd förbi framfartsvägen.

-Nähä...mumlade han för sig själv.

Han gick till arbetsrummet och satte sig vid skrivbordet. Han tog upp en bok, slog upp den, bläddrade lite på måfå och lade ner den igen. En pärm behandlade han på samma sätt. Det var ingenting han fastnade för, utan han slog snart ihop den igen. Istället plockade han bland några papper, lade tillbaka dem och tog fram Olof Ruins senaste bok. Han satte sig i läsfåtöljen, men hade knappt hunnit öppna boken innan han lät den falla i knäet. Huvudet sjönk ner i händerna och han gav ifrån sig en tung suck. Högerhanden gled utmed träkarmen och började trumma rytmiskt. Galopperande hästar rusade utmed armstödet. Plötsligt stannade han upp mitt i rörelsen och hoppade fram till skrivbordet. Han stirrade krävande på telefonen, sträckte sig efter luren, tvekade, lyfte den till örat och så lade han ner den igen. Gubben i boxbollen kved.

-Vad är det där för nånting?

-Det är ju jag...gnällde pappa.

Tage tog sig för pannan och ropade rakt ut.

-Kan man inte få vara ifred nånstans? Finns det ingen som kan ta bort den här fågelskrämman...vill ni driva mig från vettet? Är det Per som ställt till med dumheter? Herregud, nu skulle Rolf varit hemma för länge sen!

Tage störtade tillbaka in i huset till sitt tittarfönster. Det var om möjligt ännu mörkare, så att man knappast anade träden på gården. Än mindre kunde man uppfatta en människa eller cykel ute på vägen. Endast de få förbipasserande lyktorna kunde man se.

Tage kisade ut genom fönstret. Han ställde sig på tå när han följde en strålkastares framfart på vägen.

-Han kanske har lämnat  cykeln och fått skjuts hem...stannar inte den där?

Varje rörelse från strålkastarskenet följde han. Han vägde från den vänstra över till den högra foten. Huvudet drog med kroppen allt längre högerut. Så vägde han tillbaka igen.

-Nej! suckade han när ljuskäglan fortsatte förbi framfartsvägen. Det är klart han inte lämnar cykeln, det gör han aldrig...det står inte rätt till. Jag begriper inte...

Ansiktet drogs samman till ett skrumpet äpple. Han tog sig ut i hallen och betraktade misstänksamt väggklockan, som visade två minuter i tio.

-Den går aldrig rätt, mumlade han.

Han släpade benen efter sig i riktning mot fönstret. Men så med ens förändrades gestalten. Den tidigare trötta, hopsjunkna kroppen studsade upp som ett förväntansfullt barn. Han växte minst tio centimeter på tre sekunder. Ett  svagt fladdrande sken närmade sig framfartsvägen.

-En cykel! Det är en cykel! Nu!...

Man kunde uppfatta att han höll andan medan han stod på tå och tryckte ansiktet mot rutan. Cykeln vinglade till inåt gården, men ändrade kurs och körde vidare. Det ryckte till som av ett knivhugg i Tage.

-Nej! Nej! Det får inte vara sant. Rolf!

Han drog häftigt efter andan.

-Det var det jag visste, jag skulle inte ha lyssnat på Brita. Det är oansvarigt att låta honom ligga därute i mörkret. Överkörd, kanske i ett dike, alldeles övergiven. Hur kunde jag låta honom cykla ensam mitt i svarta natten? Lyset...sa han inte att dynamon krånglade? Jag förlåter mig aldrig om han är skadad och ensam nu. Det har hänt. Jag visste det. Polisen kanske vet nåt eller på lasarettet.

Munnen gick i ett, ackompanjerad av stegen framför fönstret. En ny ljuskägla dök upp och stoppade ordflödet för en stund. Ljuset rörde sig i rätt riktning, men var alldeles för starkt för att komma från en cykellampa. Kanske märkte han det inte, för han vaggade i allt snabbare takt tills han sjönk ihop lika snabbt igen när ljuset passerade. Antagligen var det en moped.

Han knöt händerna och svetten rann i pannan och nerför halsen. Med bestämda steg gick han till köket. Redan innan han var framme började han ropa.

-Brita...jag visste det Brita! Vi skulle ha gjort nåt tidigare. Nu är det kanske för sent. Vad var det jag sa!

-Tage, ta det lite lugnt nu..., hon tittade upp från korsordet. Riv inte upp himmel och jord för att pojken kommer några minuter för sent.

-Det är lätt för dig att säga. Det har hänt en olyckshändelse. Jag visste det. Det är fasansfullt. Vi måste göra nånting. Jag ringer, det gör jag.

-Det gör du inte alls! Sätt inte igång den där cirkusen nu igen. Rolf är här när som helst. Ta det bara lugnt...

-Man kan inte vara lugn när ens barn är utsatt för fara. Jag ringer i alla fall Kent, han eller hans föräldrar vet kanske nånting.

-Sluta nu, Tage! Genast!

-Du är verkligen inte till nån hjälp. Ska du ställa till bråk när pojken är borta. Förstår du  inte? Det är alldeles svart ute, en hundradels sekund och det är klippt...jag vet att det har hänt. Vägrar du inse  vidden av det här, så gör jag det själv.

Tage lämnade köket och gick med bestämda steg tillbaka till fönstret. Brita  följde efter med utsträckta armar.

-Tage, nu ska vi inte göra det värre än nödvändigt. Jag vet att det är svårt för dig, jag menade inte illa. Jag vill bara att du tar det lite, lite lugnt, så att det kan få normala proportioner.

-Normala! Är det normalt att inte bry sig om sitt barn, när det ligger skadat...

-Han är inte skadad, bara lite försenad. Han kommer, oroa dig inte i onödan. Jag lovar att han är här när som helst.

-Om det ändå vore så väl...tyst, där kommer nån.

Han följde ljuset, tills det passerat förbi. Då slog han ut med händerna.

-Där ser du! Det har hänt en olycka!

-Nej, Tage, han kommer. Det händer ofta att han kommer lite sent.

-Vad pratar du för dumheter? Rolf kommer inte sent!...nästan aldrig, och skulle han nån gång bli försenad, då vet han att han ska ringa och meddela. Det  vet  han mycket väl.

-Jamen...

-En katastrof, jag känner det på mig. Jag vet. Vi måste  göra nåt, det är oansvarigt. Jag ringer Kent nu.

-Nej, Tage, vänta lite. Han är på sin höjd en kvart försenad. Gör inte en sån sak av det. Kan du inte ta en bok och läsa, eller...

-Det vet du mycket väl att jag inte kan, inte i min situation.

-Men var det inte en intressant bok du började på igår kväll?

-Det är uteslutet, det begriper du väl.

Han slog ut med händerna i en uppgiven gest.

-Men Tage, gör nånting. Slå på TV:n eller vad som helst.

-Sluta nu. Även om jag kunde är det inga TV - program idag.

-Nej visst, det tänkte jag inte på, men snälla, förpesta inte hela huset med din oro.

-Det var inte snällt sagt. Vi skulle ju inte gräla!

-Men ta det lugnt då! Rolf kommer, jag lovar det. Han har alltid kommit.

-Det är väl tur det i alla fall, men det hjälper inte nu. Stackars pojk, han ligger där ute i mörkret. Vi måste ut och leta!

Han travade av och an, suckade och stönade om vartannat. Någon enstaka strålkastare drog tillfälligt till sig uppmärksamheten.

-Nej, nu är det klippt!

-Tage, sansa dig, för allt i världen! Alla blir nervösa när du går på så där. Se på  pojken.

Mamma vände sig  mot mig, där jag satt med Tintin och Solens Tempel. Jag kröp längre upp i soffan.

-Är det mitt fel, nu också?! att Rolf inte håller tiden. Det  här går för långt.

-Jag ber dig bara ta det lite lugnt.

-Fattar du ingenting! ropade Tage, Rolf ligger där ute svårt skadad...överkörd i mörkret...vid vägkanten...och vi sitter i värmen och ska inte störas. Det är inte klokt!

-Det är det minsta man kan säga, slapp det ur mig.

Jag ångrade mig genast när jag såg pappas min. Han tog mycket illa vid sig.

-Vad menar du med det?

-Ingenting, glöm det...

-Det är nog säkrast.

-Rolf är snart här, sa Brita, du ska se att vi alldeles snart är samlade allesammans och allt är frid och fröjd.

-Men han är ju inte här. Han har inte  kommit.

Tage ökade takten och halvsprang. Brita ruskade på huvudet. Jag dök ner i Tintins äventyr igen. Ett lamadjur spottade kapten Haddock i ansiktet och han spottade upprört tillbaka.

-Sätt dig åtminstone! Man blir galen av ditt farande, hit och dit,  som en osalig ande.

-Det ska jag komma ihåg.

Tage försvann ut i köket. Han kom fram till mig.

-Per!...lyssna då, Per! Kan du inte släppa dom där erbarmeliga serierna en sekund. Rolf, sa han till dig vart han skulle?

-Nej.

Jag kände mig  så förtvivlat trött, orkade knappast sitta upp.

-Sa han ingenting?

-Nej, det gjorde han inte. Men man kan väl gissa att han varit nere i pingislokalen och tränat.

-Tror du det? Jag kunde ringa dit, i alla fall. Det gör jag.

-Pappa, ska vi spela ett parti biljard?

-Nej, Per, det var snällt av dig att fråga, men inte som det är nu...Pappa är lite orolig för att Rolf inte kommit än. Han hade lovat att komma i tid och becksvart är det ute. Att han inte hört av sig...det är konstigt...så sent. Det har hänt, det är klart att det hänt. Annars hade han hört av sig. Herre gud...

Tage pekade ut mot en ljuskägla som rörde sig långsamt genom mörkret. Han höll andan och det gjorde faktiskt jag också. Luften var tjock och klibbig och det var svårt att andas. När ljuset närmade sig hoppades jag intensivt att det skulle vara Roffe.

-Nej! Jag kan inte ta detta på mitt samvete.

Han torkade svettpärlor i pannan och skyndade bort till arbetsrummet. Där slog han vilt i telefonkatalogen. Efter en stunds virrigt letande snurrade han fram ett nummer.

-Hallå...är det Halmstad bordtennisklubb? ...jaha...mitt namn är Tage Lindhoff, om det är bekant, jag undrar bara om min son är där i kväll? Eller har han varit hos er? ...skulle ni kunna göra det...mycket vänligt, tack...och när han i så fall åkte?

Han trampade oroligt  medan han väntade med luren i handen.

-Ja, jag är här...jaså?...för en halvtimme sen...tack för hjälpen då.

Samtidigt som han lade ner luren ropade han till.

-Jag visste det, jag visste det! Jag måste ut och leta  efter honom...kanske ringa lasarettet först...

Telefonkatalogen åkte fram igen och nummerskivan snurrade. Själv var jag fångad i väntarefällan och kunde inte koncentrera mig på Tintin. Rätt som det var stod jag framför fönsterrutan och glodde ut i mörkret som pappa hade gjort. Det kom ett vinglande cykellyse fram på vägen. Det närmade  sig och tycktes var på väg hit.

-Pappa! Pappa! Jag tror han kommer nu!

Tunga steg dunsade fram genom huset och ljuset därute irrade in mot infarten. Det tvekade lite, jag höll andan och så  fortsatte det in på gårdsplanen.

-Pappa, det var Roffe! Han kommer, han kommer!

-Du luras inte nu, va?...nej, titta, det är sant. Åh, han kommer, ser du han lever! Han är räddad!

Han kramade om mig och andades ut djupt nerifrån.

-Åh, vad skönt.

På pigga, spänstiga ben sprang han genom huset mot köksingången. Men mamma hann före honom och tog emot på trappan. Hennes röst  ekade över nejden.

-Vad menar du med att komma så sent!?!

Man hörde hennes häftiga andhämtning.

-Du borde skämmas, verkligen skämmas. Skrämmas på det här viset. Vi har varit så oroliga och du vet hur pappa blir. Såpass hänsyn kunde du ta. Nu stannar du hemma resten av veckan och det är ingenting att resonera om. Ställa till det på det här viset. Oförskämt och oansvarigt, är vad det är. Skäms!

-Jag blev bara lite försenad, Kent...

-Lite vaddå!? Det var det värsta jag har hört. Skyller du ifrån dig. Räcker det inte med att du kommer för sent, ska du slingra dig och vara otrevlig också. Du understår dig inte...

-Men det var inte meningen...det bara hände...och tjugo minuter, knappt det...

-Tjugo minuter! Det ska du säga. Nej, du borde ha stryk så stor du är.

Mammas röst gick upp i falsett. Rolf smet förbi henne in i huset, men förföljdes av hennes ilskna skrik.

-Förbannade unge. Inga hänsyn...vi drar in veckopengen...

Från andra hållet kom pappa i älgsprång.

-Åh, vad skönt att du är hemma. Äntligen. Du är verkligen efterlängtad...så farligt var det ju inte.

Han mötte mammas blick som det slog gnistor om.

-Jaså, det var inte farligt! Det ska jag komma ihåg, när du åmar dig i skräck nästa gång. Just snyggt, hålla honom om ryggen nu.

-Nej, men jag tänkte bara att vi kunde...

-Gör inte det, vad du gör. Inte farligt! Du ska få för farligt. Ditt förbannade as!

Mamma stirrade konstigt och ögonen rullade runt i sina hålor. Det såg hemskt ut. Hon rusade ut genom köksdörren och slängde igen den efter sig så att det small. Pappa tog  tag i Rolf.

-Det här var väl ändå inte nödvändigt. Du vet hur mamma blir...

Så sprang han efter mamma.

-Brita, snälla Brita...kom tillbaka...älskade...lyssna på mig, jag menade inte så...det var dumt av mig att säga så...snälla, Brita, kom tillbaka...

Pappa försvann ut i mörkret efter henne.

Gubben i boxbollen grät.

En telefonsignal skar sönder rummet.

-Det ringer! Det ringer! Kan inte du svara, Brita!

Professorn kom springande genom huset. Hans åldrade, långa tunna kropp var pinnig och skinntorr. Han sprang några steg i luften, den jagade blicken sprack och han rasade i hela sin längd, handlöst, ner på golvet.

Han låg livlös, utsträckt på golvet. Blodet sipprade nerför pannan, över näsan och ner på parkettgolvet. Han jämrade  sig.

Gubben i boxbollen tog sig för huvudet och grät som ett övergivet barn.

- Snälla, låt mig slippa detta...låt mig slippa.