Det karnevalska.
Det karnevalska är snarast en aspekt av ”det andra”, ”det annorlunda”, men eftersom det finns en gammal karnevalsk tradition anser jag att det ger nya dimensioner och infall om man även fördjupar sig i det karnevalska.
Det karnevalska tänkandet och det karnevalska perspektivet på tillvaron handlar om att vända upp och ned på världen. Allt högt och prisat dras i smutsen och de fulaste mest utstötta eller lägsta i samhället utses till karnevalens kung och drottning. Samhällets högsta får inta de mest undanskymda platserna längst bak i kyrkan medan fattiga och tjänare intar de främsta platserna. De lägsta bland prästerna håller absurda dårpredikningar som häcklar allt heligt. Allt tillåts att smutsas ned och skändas, ingenting hålls heligt under karneval. Den totala frihetens dagar, men också en tidsbegränsad frihet. Innan karnevalen avslutas återställs den gamla ordningen i en stram och hierarkiskt ordnad parad.
Den karneval jag talar om nu är inte dagens kommersiella marknadsjippo utan medeltidens katolska karneval som har levt kvar i modifierad form i nutiden, t.ex. i Italien. Denna karneval har djupa historiska rötter till förkristen tid då ”det upp och nedvända” och totala frosseriet rådde vid t.ex. de romerska saturnalierna, fester där man även gav varandra presenter. Detta ”upp och nedvända” har även förekommit på många andra platser och vid andra tider, såsom religiösa processioner bland sumererna där kvinnorna uppträdde i manskläder och tvärtom.
Det karnevalska har också levt kvar i många seder och bruk oberoende av vilken religion som behärskat samhället. I vårt eget land förekom långt in på 1900-talet en rad lekar och seder med starka karnevalska inslag. Det gäller vårens fester med majgrevar och –grevinnor, som just valdes bland de fattiga och utstötta i samhället. Detsamma gäller syd- och västkustseden med Knutagubbar i samband med avslutningen av julen. Halm- eller andra dockfigurer sändes runt i gårdarna och hade med sig skändande pass, alltså meddelanden. Den som hade kvar Knutagubben på gården när helgen var över fick skämmas och försökte gömma undan den.
Det karnevalska hänger samman med det folkliga skrattet. Ett skratt som plockar ned makten och överheten till marknivå. Ett gemensamt skratt som hånar och skändar makten.
Detta karnvalska tänkande hjälper oss att se på världen ur nya synvinklar. Världen kan se annorlunda ut och detta inger många förtryckta och förtvivlande hopp om en bättre framtid. Liksom det kan väcka nya tankar och idéer bland oss själva i nutiden.
Ännu en gång till det karnevalska, upp och nedvända, motströms skrattande. Narren är en sådan karnevalsgestalt liksom dakotaindianernas heyo´ka, en helig clown. Heyo´kan gör och säger allt tvärtom, skrattar när det är sorgligt, gråter när han är glad, en narrgestalt. Så finner jag dessa bakframpå- gestalter överallt, från sumererna, de romerska saturnalierna, dårpredikningarna, karnevalens kungar och drottningar, ja hela karnevalen, medeltidens narrar, våra egna majgrevar och grevinnor, knutagubbar och de förkristnas ”Hel” och därmed bakvända, såsom helvetesbäcken som rann norrut. Kraften i det bakvända och upp och nedvända, den har de flesta folk insett.
Se Peter Deurr Drömtider
Bachtin: Skrattets historia
Böckerna om Gargantua av Rabelais